Av Nina Jansdotter
Krönikor – publicerad 2026-05-19
Semesterresor är inte bara en tid då vi slappnar av och varvar ner. För många innebär det en tid för stress för att de jämför sig med hur andra har det på sina resor, förklarar Nina Jansdotter, beteendevetare och reseinfluencer.
Det börjar nästan omedvetet. Du öppnar telefonen för att snabbt kolla något, men fastnar i flödet. Någon sitter på en strand i Grekland med turkost vatten bakom sig. Någon annan skålar i bubblande champagne på en takterrass i Italien. En barnfamilj ler perfekt synkroniserat framför en solnedgång och ännu en person verkar ha hittat "livets lugn" i ett idylliskt sommarhus på västkusten.
Plötsligt händer något med känslan i kroppen. Din egen semester, som nyss kändes helt okej, känns lite mindre lyckad.
Som beteendevetare tycker jag att det här är fascinerande och samtidigt oroande. För trots att vi vet att sociala medier visar ett filtrerat urval av verkligheten påverkas vi starkare än vi vill erkänna. Hjärnan fungerar nämligen inte alltid logiskt. Den fungerar socialt och att jämföra sig med andra är något vi bär med oss i våra gener eftersom vi är sociala varelser.
Människan har i alla tider jämfört sig med andra för att förstå sin plats i gruppen. Det är ett djupt mänskligt beteende som från början hjälpte oss att överleva. Vi observerade andra för att förstå normer, status och tillhörighet i den grupp vi var med i. Problemet idag är bara att våra jämförelseobjekt inte längre är grannarna eller arbetskollegorna utan hundratals människor som visar upp sina mest perfekta ögonblick dygnet runt.
På sociala medier exponeras vi nästan uteslutande för höjdpunkter. Du möts hela tiden av andras framgång, skönhet, resor och harmoni. Samtidigt jämför vi detta med vår egen vardag. En tillvaro där tvättberg, trötthet, konflikter och osäkerhet också ryms. Resultatet blir ofta en känsla av otillräcklighet, trots att jämförelsen egentligen är orimlig från början.
Vi människor tenderar att göra så kallade uppåtgående sociala jämförelser. Det innebär att vi automatiskt jämför oss med personer som verkar ha det bättre än vi själva. I små doser kan det inspirera oss att sätta egna mål, men när exponeringen blir konstant får det ofta motsatt effekt. Vi börjar känna att vi själva inte räcker till. Vi kan då känna oss ledsna, nere och kanske till och med värdelösa.
Semestern är nämligen starkt kopplad till våra förväntningar om lycka. Vi har byggt upp en kollektiv idé om att sommaren ska vara årets mest harmoniska period. Vi ska vara avslappnade, sociala, attraktiva, närvarande och lyckliga. Helst samtidigt och hela tiden. Vilket är en omöjlighet och det är något vi vet egentligen innerst inne. Ingen är glad och perfekt hela tiden.
När verkligheten inte lever upp till den bilden uppstår lätt frustration och stress. Det är också därför många känner sig märkligt misslyckade trots att de egentligen är lediga.
I samtal möter jag ofta människor som säger ungefär samma sak: "Jag borde njuta mer." Bara den meningen säger mycket om vår samtid. Vila har nästan blivit en prestation. Till och med återhämtning ska optimeras och se bra ut utifrån.
Det som faktiskt skapar välmående är sådant som sällan blir viralt. Det är att ha känslan av trygghet, närvaro och meningsfulla relationer, Det är när vi har stunder där vi får slappna av utan att bli bedömda. Problemet är att dessa upplevelser ofta är lågmälda och svåra att fotografera.
En kvällspromenad i regnet ger inga applåder på nätet. Inte heller ett stilla morgonkaffe på balkongen, i din slitna morgonrock en vecka i staden när du inte har råd att resa bort. Men psykologiskt kan de vara betydligt mer värdefulla än den perfekta semesterbilden.
Sociala medier triggar dessutom hjärnans belöningssystem. Varje like, kommentar och bekräftelse ger små dopaminkickar som gör att vi fortsätter söka mer. Därför blir det lätt att börja dokumentera livet istället för att faktiskt uppleva det. Vi hamnar i ett märkligt tillstånd där vi betraktar våra egna liv utifrån, nästan som om vi själva blivit publik till vår vardag.
Det riskerar att skapa distans till nuet. Därför tror jag att många av oss inklusive jag själv, skulle må bättre av att ställa sig en enkel fråga i sommar:
"Är det här något jag vill uppleva, eller något jag vill visa upp?"
Skillnaden är större än vi tror. För när vi hela tiden söker yttre bekräftelse tappar vi lätt kontakten med våra egna behov. Då blir semestern inte längre återhämtning, utan ännu en arena där vi ska prestera socialt.
Kanske är det därför så många känner sig trötta trots ledighet. Eller ensamma fast vi har många kontakter på sociala medier som vi kommunicerar med.
Som beteendevetare ser jag ett växande behov av att normalisera det vanliga livet igen. Att våga acceptera att alla semestrar inte är magiska, att alla relationer skaver ibland och att lycka sällan ser ut som i ett Instagramflöde.
Det betyder inte att sociala medier är dåliga i sig. De kan inspirera, skapa gemenskap och ge glädje. Men vi behöver bli mer medvetna om hur de påverkar vår självbild och vårt känsloliv. För i slutändan kommer vi sannolikt inte minnas sommaren bäst genom bilderna vi lade upp.
Vi kommer minnas hur vi mådde när ingen tittade.
